keyboard_arrow_up
menu
SV | EN | RU
SV | EN | RU

”Minns du kriget, mamma? Minns du hur allt började?” Eero står i skogsdungen och tittar på natthimlen som plötsligt blänker till. Himlen fylls av stjärnfall av bomber. Någonstans långt borta springer Eeros mor och letar efter sin son. När Kirsti till slut håller pojken i sin famn vill hon aldrig någonsin släppa sitt tag.

Sextio år senare befinner sig Eero i hennes hall. Stämningen är spänd och det finns distans mellan dem. Bittert medger Kirsti att hon minns kriget och lämnar lägenheten. Då ropar Eero ut att han har fått en inbjudan till Sverige – till Signe Jönssons begravning.

Samtidigt som vi hör Eero berätta om resan, ser honom stå mitt i ett kalt naket landskap i Skåne. Med tunga steg går han till en gammal bondgård och känner på köksdörren som står öppen. Eero vandrar i det tysta huset och hittar ett svartvitt familjefoto ovanpå chiffonjén. Där en han själv som en liten pojke stående tillsammans med en kvinna, en man och en gubbe sittande i rullstol.

Det lilla pojkansiktet förvandlas till levande. Eero sitter lyckligt leende på en fönsterhylla i en samlingslokal och ser sina föräldrar dansa tillsammans. Minnesbilderna avlöser varandra. Hans far går i krig men kommer aldrig tillbaka. Eeros mor insjuknar av sorg, och Eero gör allt han kan för att ta hand om henne. Men ändå skickas han i väg som ett krigsbarn.

I hamnen, i vimlet av hundratals barn och mammor, får Eero en lapp om halsen. Kirsti ber Eero att vara tapper. När han saknar henne, så saknar hon  honom också. Så kan de alltid vara tillsammans.

Så börjar Eeros resa på ”Arcturus” och varefter tågfärd som tar honom längre och längre bort hemifrån. Snart glider Skånes böljande landskap förbi bussfönstret och Eero hoppar av.

Vid en öde vägkorsning möter han sina blivande fosterföräldrar, den strama Signe och den vänlige Hjalmar som presenterar Eero för hans nya hem och husets morfar. Första natten får Eedro sova på kökssoffan och han förstår att han inte är en välkommen gäst där.

Eero är rädd för Signes tysta hat. När hon tvingar honom till skolan, fylls Eero av panik. Är inte vistelsen – vilket hans mamma lovade –  kort som en ferieresa? Den arge Eero bestämmer sig att rymma redan första skoldagen. Han stjäl pengar och försöker sedan förgäves ta bussen till Finland. På vägen stöter han på den jämngamla Siv, Signes ivriga brorsdotter, som frågar om Eeros mamma inte ville ha honom. Är Signe han nya mor nu?

Eero springer till böljande gröna kullar och upptäcker en obemannad bunker vid en vit strand. Han går in och lägger sig på det kalla golvet. Återigen är han i sin mammas famn. Han känner hennes kärlek och värme. Och hör hennes mjuka röst tills han somnar.

Nästa dag är Signe rasande. Aldrig mer ska de behöva oroa sig för den olydiga otacksamma pojken. Signe kastar en pappersark åt Eero och ber honom om att skriva till sin mor. Redan på samma kväll skriver hon själv till ”Hjälpkommittén” som skickar en fin dam, Fru Grävnäs, för att hämta pojken. Både Eero och Signe är lättade tills de får höra att Eero ska bo på ett barnhem. Kirsti har ju lämnat hemtrakten. Skulle Signe ha hjärta att lämna barnet?  

Genom att tjuvlyssna får Eero veta om att mamman arbetar nu på en tyskstab i Helsingfors. Till Eero skriver hon att allt är som vanligt. ”Var en duktig och snäll pojke”, etsar sig fast i Eeros huvud och i sitt sinne ser han nu två mödrar. 

Signe försöker få sin man, Hjalmar, att se hennes lidande och orsaker till hennes motvilja att acceptera pojken. Å andra sidan irriteras hon av den närhet som tycks råda mellan Hjalmar och Eero – som Hjalmar tycks stödja mer än sin egen fru. Det är sant att Eero lär sig tycka om Hjalmar, den före detta sjömannen, vars äventyr tog slut när hans stövlar fastnade i Signes lera.

Eero blir vän även med den livliga Siv som avslöjar hemligheten i huset. Hon tar Eero till en låst flickkammare som en gång har tillhört Signes och Hjalmars döda dotter. Plötsligt dyker Signe upp bakom barnen. ”…det här är inte ditt hem”!, skriker Signe och ger Eero en rungande örfil.

Eero springer iväg med rinnande tårar. I bunkern är han återigen hos sin mor. Och nu minns han den dagen när kvinnor från socialministeriet tvingar mamman att skicka bort honom. Samtidigt vandrar Signe oroligt på kullen och letar efter Eero. Hon ångrar sig och någonting i hennes hårda ansikte mjuknar upp.

Signe arrangerar en fin jul åt pojken som även får prata i telefon med sin mor. Snart får Eero komma hem för kriget är nästan slut, lovar Kirsti. Eero är salig av lycka. Men allt hopp dör när familjen en februaridag samlas runt radion. Ryssland har bombat Helsingfors. Inför sina ögon ser Eero sin nedbrutna mor ligga passivt i sängen.  Han springer till stranden och skjuter ut sin flotte för att segla till Finland. Men han är nära att drunkna.

”Varför har du aldrig sagt någonting”, undrar Kirsti sextio år senare. Eero svarar med att hon aldrig fanns där för honom, att hon inte längre var ens hans mor. Han berättar vidare om den dag när han får syn på ett foto med den uppenbart förälskade Kirsti med en främmande man. Signe inser att barnet måste få veta sanningen och låter Eero läsa sin mammas brev.

Hon har mött en tysk officer som vill ta henne med sig till Tyskland. Skulle Signe tänka sig om att behålla Eero för gott? Signe närmar sig det lilla sörjande barnet. Sedan sträcker hon ut sin trevande hand för tröst. 

Nästa dag tar Signe Eero ut på en promenad för att berätta om sin sorg. Bara ett par år tidigare drunknade hennes lilla dotter som hon älskade över allt annat. Men mitt i  smärtan fylls Signes ögon av ljus. Hon inser att Gud inte bara tar utan att han också ger.

Livet leker för Eero. Och Signe är som en annan kvinna, mjuk och full av glädje. Aldrig någonsin ska de skiljas. Men en sommardag får hon åter ett brev av Kirsti – som plötsligt vill ha tillbaka sitt barn. Eero blir sjuk av sorg och hör hur Signe vrålar över livets orättvisa. Varför måste hon jämt förlora? Varför får en kärleklös kvinna – som visserligen blivit lämnat av tysken – behålla sitt barn?

Fru Grävnäs kommer för att hämta pojken. Signe håller på att bryta ihop och har ingen förmåga att trösta Eero. Barnet tar sin väska och lämnar den tyst sittande Signe. När han närmar sig bilen, börjar han skrika. ”Mamma Signe, mamma Signe!”. Hjalmar måste bära honom in i bilen. Då rusar Signe ut, gråtande springer hon efter bilen.

Eero kommer tillbaka till Finland och möter sin mor. Till sin fasa får Kirsti ingen kontakt med sitt eget barn. En dag kommer brevbäraren till deras nya hem. När Eero ser att det är Signe som är avsändaren, låter han brevet returneras.

Det är återigen 2000-tal och Eero avsluter sin berättelse. Han tar fram det returnerade brevet från Signe, som han fått med begravningsinbjudan. Vi ser den gamle Eero öppna kuvertet vid Signes grav och hör Signe be om förlåtelse för att hon aldrig visade Kirstis sista brev för pojken. Nu öppnar Eero sin mammas brev och vi hör hennes mjuka röst berätta om skulden. Fastän tysken och hon älskade varandra var hon tvungen att fråga sig vem hon älskade mest i världen. Det är klart att hon skulle välja sitt eget barn. Hur kunde hon vara så blind och galen?

Sextio år senare möter Eero sin mammas blick och tar hennes hand. Med ett lätt hjärta går han ut. Det är kväll och himlen stjärnklar. Eero tittar upp. En tår tränger fram och rinner nedför kinden.