keyboard_arrow_up
menu
SV | EN | RU
SV | EN | RU

– Varför skulle jag – en finländsk man – berätta den här historien om svenska kvinnor? För att de inte har fått berätta sin historia själva. Det är ett tufft ämne. Vilken drömmande, konstnärlig eller till exempel vänsterhänt ung kvinna som helst, som kom från en familj med många barn, kunde stämplas som sinnesslö och tvångssteriliseras på 1940- och 1950-talet, säger Klaus Härö.

Myndigheternas motiv till steriliseringsbeslut:

”På grund av imbecillitet och sinnessjuka anlag från möderne- och fädernehåll, kan hon ej anses lämplig att föda och fostra barn.” ”Vilje- och karaktärslös och intellektuellt outvecklad men dessemellan förslagen, listig och osannfärdig” ”Hänger vid tivoli” ”…speglar sig i tid och otid”. ”Kletig och efterhängsen särskilt mot manfolk”. ”Sammanlagt har familjen tio barn var av samtliga äro mer eller mindre sinnesslöa”.
Källa: Sundstedt, manusförfattare.

Tusentals svenska flickor drabbades av samma öde. En bakgrundsfaktor var att fattigvården lades på kommunernas ansvar på 1930-taket. I kommunerna lade man märke till att de fattiga fick mångdubbelt fler barn än de rika, och kommunerna tvingades försörja dem.

Härös första långfilm ”Elina, som om jag inte fanns” skildrar den svenska språkpolitiken. Filmen utspelar sig i Tornedalen. Den andra filmen, ”Den bästa av mödrar”, handlar om krigsbarnen. Ursprungligen hade regissören ingen tanke på att göra en trilogi. Först tackade han också nej till att regissera Den nya människan, men kunde inte släppa tanken på manuset som Kjell Sundstedt skrivit om sin egen mors och hennes syskons livshistoria. Så uppstod den tredje delen i den inofficiella trilogin om mörkare fläckar i Sveriges närhistoria.

Kvinnornas eget perspektiv är viktigt. Klaus Härö hoppas att särskilt de starka kvinnorna i filmen ska bli ihågkomna. De var fina kvinnor, sådana som du och jag, riktiga människor.

Filmen är inte ett försök att dokumentera allting. Vi ville skildra historien nerifrån, ur offrens perspektiv, kanske det också säger någonting om själva tiden. Jag söker inte konflikter. Jag söker identifikation, ett samband med en annan tid och med människan. Det är intressant att fundera på hur än människa handlar i ett trängt läge och hur människor gör sina val.

Manuset utspelar sig år 1951. Det var ett brytningsskede, och förändringen har gjorts synlig i föreståndarinnans roll. Hon ser behandlingens resultat i sitt arbete. För Härö är filmen ett fält av moraliska frågor. Vad är det som görs för det allmänna bästa och vilka alternativ hade de kommunala myndigheterna? Människan ser alltid stickan i den andras öga, men inte bjälken i sitt eget. Man bör komma ihåg att nöden var verklig misär, när det föddes förskräckligt många barn.

Hur kan historiska händelser betraktas idag: vad är skillnaden mellan att godta och att förstå olika händelser. Regissören tänker på läkarens situation, när han fattade steriliseringsbeslut. Också han var i ett trängt läge – vem ska man hjälpa, när man inte kan hjälpa alla. Den som gör illa tror sig göra gott.

 

Härö anser att man ändå inte får tänka att människorna då skulle ha varit på något sätt dummare. ”På samma sätt kommer folk att himla sig över våra lösningar om femtio år. Vi står inför likadana problem. Manusförfattaren Kjell Sundstedt är blind. Om tjugo år får föräldrar sannolikt veta i förväg, om deras son kommer att bli blind i 40-årsåldern. De kan alltså bli tvungna att svara på frågan om de alls vill att pojken ska födas.”

– Den enda vägen till någonting nytt är förlåtelsen, säger Härö. – För mig var det svårt att förstå vad förlåtelse innebär i praktiken. Men när jag förstod det, kände jag en stor lättnad och befrielse.

 

Härö bär ett bröstmärke som är köpt på ett förintelsemuseum. På märket står: Aldrig mer. Det handlar om att minnas. För att kunna se tendenser och kämpa mot dem, måste man känna till historien och lära sig av den.

Källor: Pressmeddelande om filmen, Suomen Kuvalehti 39/2005, 9.3.2007, HS 28.1.2007, TV 1, K-rappu 13.3.2007, TV 2 Inhimillinen tekijä 14.3.2007.