keyboard_arrow_up
menu
SV | EN | RU
SV | EN | RU

Markku Pölönen blev känd genom sin tangospäckade film Onnen maa (Lyckolandet) (1993), och Kivenpyörittäjän kylä (Stenrullarens by) (1995) grundfäste hans position som en av regissörerna i den finska filmens uppryckningstid. Teamet som var med i Sommaren vid älven bestod av bekanta personer för Pölönen: standardpersonligheter är bl.a. Pertti Koivula, som Pölönen i någon intervju beskriver som "bättre än de flesta även när han är som sämst ", Esko Nikkari och Peter Franzen samt de betrodda personer som svarat för att filmens yttre attribut och dialogen fungerar. Pölönen konstaterar att det försnabbar tillverkningsprocessen om man använder samma konstnärliga ansvarspersoner och han säger att filmgruppen är som ett musikband, vars sätt att spela syns i slutresultatet.

Mognadsprocessen för filmen Sommaren vid älven pågick i flera år. Filmen grundar sig på Pölönens egna erfarenheter som timmerflottare på 1970-talet, då stockflottningen redan höll på att försvinna och historierna från de gångna tiderna var nostalgiska. Pölönen skulle ursprungligen ha velat göra en dokumentär om timmerflottargänget som han arbetat och blivit bekant med, men det lyckades inte då. Dokumentären blev aldrig till, men historierna och personerna stannade i hans minne och väntade på att bli till en film.

Historierna har en central roll i Pölönens filmer. Nuförtiden är allting så snabbt och fragmentariskt och ingen berättar längre långa historier. Även denna film bygger på tron att långa historier har sin attraktionskraft. Hannes är en riktig historieberättare, och Pölönen låter honom berätta i hela tre minuter. Den historieberättande Hannes har hela tiden filmats från en och samma bildvinkel.

Filmen som Pölönen gjorde om den finska rocklegenden Rauli "Badding" Somerjoki hade sin premiär hösten 2000. Även i den filmen, såsom i de tidigare, rör man sig på landsorten, berättar historier och är nostalgisk.