keyboard_arrow_up
menu
SV | EN | RU
SV | EN | RU
Kuva: Tommi Hynynen / Helsinki-filmi

Tove Jansson ritade en muminfigur för första gången på utedassen på familjens sommarställe i Pellinge skärgård. Det lille trollet blev hennes namnteckning, ett signum, som hon ritade i hörnet på illustrationer och muraler. Under kriget började hon så småningom rita och skriva om fantasivärlden Mumindalen och dess pekuliära karaktärer för att fly de drägliga omständigheterna.

Flera Muminkaraktärer baserar sig delvis på verkliga personer. Tove själv kände sig ofta som Mumintrollet. En av huvudkaraktärerna i Tove-filmen Atos Wirtanen var som förebild till Snusmumriken. Som det även förekommer i filmen var Tove och Vivica tillsammans Tofslan och Vifslan. Toves livskumpan Tuulikki Pietilä var Too-ticki.

Tove Jansson publicerade år 1945 sin första Muminbok Småtrollen och den stora översvämningen. Kometjakten kom ut 1946 (senare känd som Kometen kommer). Hon skrev alla Muminböckerna på svenska och de publicerades först på svenska och översattes senare till finska. Mumintrollen var i början mera kända inom den finlandssvenska communityn och i Sverige än bland de finskatalande, fastän de idag är hela Finlands Mumin. Så småningom började man översätta Mumintrollen till andra språk också.

I slutet på 1940-talet började Tove skriva och teckna Mumin-serier till svenska dagstidningen Ny tid. År 1945 fick Tove en beställning att göra Mumin-serier för engelska The Evening News -tidningen, som spred sig runtom i den engelskspråkiga världen. Serien blev populär som flera ompubliceringar i olika dagstidningar och under en tid lästes den av 20 miljoner människor runtom i världen. I och med det blev Tove världskänd och började tjäna mera pengar. Toves bror, Lars Jansson hjälpte Tove att göra serierna. Först gjorde han de engelskspråkiga dialogbubblorna, då hans engelska var bättre än Toves och i slutet på 1950-talet hjälpte han också med att rita. När Tove tröttnade på att rita serierna fick Lars fortsätta med jobbet och han gjorde dem från år 1959 till år 1975.

Tove gjorde också bilderböcker av Mumina, varav den mest älskade förmodligen är Vem ska trösta Knyttet? Utöver det gjorde hon installationer tillsammans med Tuulikki Pietilä och läkaren Esko Penttilä, så som Muminhus, som man kan se på Muminmuseet i Tammerfors.

I takt med att Mumin blivit allt mer populär har det längs med åren gjorts flera adaptioner, som balett och opera, marionettdock-teaterserie för Tysklands TV, många biprodukter, som är allt från Muminmuggar till t-shirts och flera TV animationsserier i Polen, Japan och den senaste brittisk-finska serien. Också nöjesparker har byggts i Nådendal och i Japan.

Fyra rutors serier

I dagstidningarna publiceras det dagligen korta tecknade serier, som vanligtvis är fyra rutor långa. Mängden kan variera från en till fem bilder, så länge som serien ryms på en rad. Utifrån detta koncept blev Mumin-serien till, som därefter har sammanslagits till serieböcker. I serierna fortsätter samma berättelse i veckor, men varje dag var man tvungen att hitta på en mindre intrig, som slutade i en rolig eller insiktsfull sista ruta.

Det karakteristiska för Tove Janssons serier är ramen som delar rutorna, som inte är en rak linje, utan oftast ett föremål, som ett träd, paraply eller någon annan upprätt bildfördelare.

Titta exempel på Muminseriernas visuella specialitet på Moomin.com.

· Vad är din favorit serie i en dagstidning? Varför?

· Studera närmare Tove Janssons serier. Rita sedan en serieteckning på två rutor av valfritt ämne och välj sedan ett föremål som förekommer i din serie och använd den för att skilja på rutorna, precis som Tove gjorde i sina serier.

Muminanimationer

Det har gjorts fyra licensierade (dvs. gjorda med lov av dem som äger rätten till materialet, alltså gjorts under licens) animationsserier av Mumin samt några olicensierade animationer i bl.a. Ryssland. I Japan har de med tillstånd gjort animerade Muminserierna Mumin (1969-70) och uppföljaren Shin-Mumi (Nya Mumin, 1972) och Mumindalens berättelser (1990-92), som var en japansk-finsk samproduktion. Tack vare två japanska serier är Mumin mycket känd i Japan. I Polen animerades en animationsserie med 2079-82 stop-motion-teknik, dvs med rörliga ”filtmumin”. Serien digitaliserades, klipptes och röstskådespelades på nytt år 2007, både som en tv-serie och som filmer som kombinerar flera polska avsnitt. År 2019 började den finsk-engelska CG alltså den datoranimerade Mumindalen.

Mumin är upphovsrättsskyddat och licensierat av Moomin Characters, vars konstnärliga chef är Toves systerdotter Sophia Jansson.

· Vilken av Muminanimationerna är din favorit? Varför? Vilka olika tekniker har använts att göra dem?

Läs mer om Mumin på Moomin.com. Du kan också bekanta dig med Mumin museets -sida.